Bitter? Javisst!

Som alla vet härstammar människan från släktet homo som i sin tur tillhör ordningen primater. Med andra ord; Människan är ett djur. Om man granskar det lite mer noggrant så tillhör människan, inom släktet homo, underkategorin homo sapiens sapiens. Dagens människa kallas även förståndig människa, och ordet sapiens betyder vis, tänkande, mer urskiljningsförmåga. Varför man överhuvudtaget skulle påstå att dagens människa är förståndig eller vis är något jag inte begriper, och vidare kan jag inte ens börja förstå varför man skulle vilja kalla henne dubbelt förståndig eller vis! Hallååå, sapiens sapiens??? Snälla!

Människan är i mina ögon det mest själviska djuret på denna planet, ifall det beror på att vi är så jävla förståndiga och visa vet jag inte. Men jag anser att denna dubbla upphöjningen av vårt eget intellekt är nog så överflödig. Människans själviskhet visar sig ganska tydligt i hur vi bemöter och behandlar andra männsikor. Människan ljuger, manipulerar och t.o.m slåss för att få som hon vill, inga metoder är för fula eller oärliga. "Skit i vem du trampar på så länge du får det du" vill verkar vara människans slogan. Vi kanske bör få en upptryckt t-shirt med texten den dagen vi föds. Blå till pojkarna, rosa till flickorna...bara för markera könsrollerna riktigt ordentligt! Aja, det är ett annat ämne...

Det jag vill komma till, och jag vet inte om någon kommer att hänga med i mitt resonemang, är att människan inte går att lita på, och jag undrar således ifall det ens är värt besväret att försöka? Jag tänker så här:
1. Människan är självisk, alltså kommer hon alltid att sätta sig själv i första hand
2. Föregående påstående innebär per automatik att en annan människa aldrig kommer att värna såpass mycket om dig som du själv gör vilket gör att...
3. du kan endast lita på dig själv och ingen kan lita på dig
4. Summan blir då att du står ensam i världen och bör aldrig släppa nån för nära ditt själv eller ditt hjärta!

Låter det bittert? Absolut! Menar jag varenda ord? Javisst! Är jag riktigt säker! Absolut inte. Men ibland har man rikigt pissiga dagar, veckor eller t.o.m månader. Jag är inne i en svacka, den har väl hållt i sig ett bra tag nu, är inne på mitt andra år. Omständigheter som var utanför min kontroll gjorde att jag har fått det svårt att våga låta någon ny komma mig nära. Håller man människor borta från sitt riktiga själv så kan dom ju inte trampa på det, eller såra det, eller överge det. Ju färre personer man håller i sin riktiga närhet dessdå mindre är risken att man blir bränd, eller? Rent matematiskt menar jag, färre personer innebär färre risker. Jag har mina nära och kära, räcker inte det? Måste man alltid vara beredd att släppa in fler personer, fler människor som innebär potentiella risker?

Man kan ju undra vart all min ilska och bitterhet kommer ifrån. Kan ju säga att den kommer från själviska människor. Människor som ljuger och smörar för att få det dom vill, utan att ta hänsyn för att den personen som tar emot dessa lögner är en människa, precis som hon. En människa av kött och blod som inte förtjänar att bli behandlad med sån respektlöshet som en lögn innebär. En människa som bara ställer ett krav på någon som hon släpper nära, och det är ärlighet. För en person som jag, som har haft det tufft att lita på nya människor, är det väldigt svårt att öppna upp sig, att våga ta det steget. När jag äntligen lyckades tog personen i fråga mitt försök och körde upp den i röven på mig! Ursäkta språket, men ibland måste man vara väldigt grafisk för att få andra att förstå hur vissa saker känns. Denna händelse ledde till att jag får bekräftat det jag trott och kännt de senaste åren, det är inte värt att börja lita på någon, i slutändan blir man alltid blåst!

Detta innebär ju således att det inte heller går att lita på mig, och så är det nog. Varför skulle jag vara bättre än nån annan människa, vi tillhör ju trots allt samma art. Och det är jag inte, och inte du heller. Men jag tror att genom att vara medveten om en del saker som ligger i människans natur så kan vi i alla fall sträva mot att göra bättre, att vara bättre.

Nä, nu skiter jag i det här. Vill sitta med min bitterhet och slicka mina sår, sår som jag fått av att ha öppnat upp ögonen och stirrat verkligheter rakt in i hennes svarta hjärta. Hahaha, fy vad dramatisk man har blivit i sina äldre dagar! Men så är det. Några avslutande rader på detta underbara och bittra inlägg:

Till den som känner sig träffad, ta åt dig! Ni andra, håll med eller inte, skiter i vilket...